Mimmi Landberg

"Instead of teaching girls that they are equally beautiful, we should teach them not to base self-worth in their appearance" ❤️ 

Fick denna kommentar igår och tänkte svara på den nu :) 

 

 

 

 

 

 

Pappa: "ta kort nångång så man kan börja äta!" Haha

3e plats efter dagens klubbhoppning med Akrobat! Supernöjd med rundan i 70 cm, och också den som gav placering. Rundan i 80 gick mindre bra, men blev för nervös tror jag. Började med att rida fel, därefter vägran för att jag bromsade där jag borde drivit på istället och ramlade sen av när jag hoppade om det hindret haha... Men jag har det på film och vet vad jag gjorde för fel så det är bara att träna på! 

 

Jag: "jag har antidepressiva läkemedel som påverkar levern"

Läkaren: "okej, då ska vi undvika p-piller som omvandlas i levern. Vi kan prova enbart progesteron men då kan man gå upp i vikt och få en del humörsvängningar"

Jag: "ah... grejen är att jag har en ätstörning och även Borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) 

Läkaren: "aha..." 

Vi kom fram till att prova naproxen och starkare alvedon mot menssmärtorna till att börja med istället. 

Ska också träffa min brevvän Jenny från oskarshamn som pluggar i västerås nu och vi ska byta lite julklappar! 

Ska snart springa till stallet och rida <3 

Praktik i våras!

Har städat och grejat här hemma och nu kollar jag lite jordskott avsnitt 

Idag fick de som ville, prova på voltige då Salas voltige hade en dag för nybörjare! Har alltid velat prova så jag idag blev det av! Sjukt svårt i vissa övningar att hålla balansen haha men det var kul!! Har alltid drömt, sedan jag började rida för 18 år sen, att få stå på en häst, och idag blev det av! 

 

Sanningen i denna mening är att musklerna har högre densitet och därmed krävs inte lika stor massa för att komma upp i 1 kilo, som det gör med fett. En väldigt vältränad person, typ body builder, kan väga lika mycket som en otränad person med mycket fett som ser "tjock ut" bara för att det krävs mindre med massa för att komma upp i den vikten, när det är muskler och inte fett. 

Så, då har vi rätt ut det! 

Sen va vi på stan och gjorde lite ärenden. Hämtade ut nya passet inför resan, handlade present till kusinbarn som fyller nästa vecka och så var vi till dollarstore. Hittade denna babybody till min brevvän i australien som ju fått en pojke! Det första brevet kom aldrig fram tyvärr... ibland krånglar det men väldigt sällan faktiskt. Så vi provar igen. 

Hittade lite presenter på dollarstore till min brevvän i brasilien som vi ska träffa i april när vi åker till sydamerika också! 

Läst igenom flera av hästteori-böckerna jag lånat, så nu är jag beläst kan man väl säga. Löpning till stallet och nu lite ridning med Akrobat! <3 

Börjar bli pensionärsvarning, men broddar är bra skit när det är halt. Vill man springa så vill man

Tog en pw imorse och ska snart till västerås för möten igen. 

Tog bilden innan duschen så nej, jag gick inte halvnaken i kylan haha

 

 

Svar: 

Kul att du följt min blogg och min resa! Jag kan visst skriva lite om det hela.

 

1. "Första gången" är egentligen svårt att definiera för jag har haft en grundläggande sorgsenhet sen jag var liten. Grät mycket på dagis, var mobbad i skolan och kände alltid att jag var annorlunda på ett dåligt sätt. Man pratar om att man kan födas med en känslomässig sårbarhet. Det behöver inte bero på något, en del gör det bara.
Men när det liksom blev tydligast och jag första gången tog kontakt med psykiatrin var andra året på gymnasiet, det vill säga 2013. Jag var väldigt överviktig och behövde verkligen gå ner i vikt och startade på viktväktarna. Gick rätt snabbt ner 25 kilo, men istället för att må bättre så började jag må sämre. Kände inte alls igen mig själv och alla de som kallat mig fet, tjock och ful började höra av sig och skriva hur fin jag blivit och att "jag alltid varit det". Jag vart kluven och osäker. Hade inte nått det viktmål jag satt ( som aldrig var ohälsosamt!), och blev mer och mer frustrerad. Hamnade i bulimiproblematiken, med självframkallad kräkning, hetsätning/kraftig överätning de gånger jag inte "kunde räkna viktväktarnas points" ( tex. då jag inte hade möjlighet att väga upp maten, veta hur den var tillagad eller när jag var väldigt glad/ledsen och istället känsloåt). Skrevs in på ätstörningsenheten och gick där i kanske ett år tills man började inse att det var något mer än "enbart" en ätstörning. Hamnade inom psykiatrin och utreddes för svår depression, självskadebeteende, självmordstankar, emotionell instabilitet och även bipolaritet. Efter mycket om och men kom man fram till Emotionellt Instabil Personlighetsstörning med ätstörningsproblematik. 

 

2. När jag var lyckligast senast? Oj.. grejen att jag inte riktigt tror på lycka som något mål i livet. Att man skulle må som bäst när man nått lycka osv. Jag tror mer på att försöka se de små positiva sakerna i vardagen. Det är i alla fall mitt sätt att överleva dagen. Typ, idag klarade jag att käka tillsammans med mamma och pappa fastän jag helst vill sitta själv eller idag kändes det okej att inte tokspringa utan jag kunde gå istället, eller i natt sov jag bra, eller nu är jag i stallet och gosar med Zulle. 

Jag kan ju däremot säga att det var sjukt häftigt att se Celine Dion från första raden i somras när hon var i Stockholm, men det är ju liksom för stunden glädjen uppstår, och så får man leva på minnena efteråt. Men bara för att man upplevt den glädjen där och då, betyder det inte (i mitt fall iaf) att allt det jobbiga är borta och nu är jag lycklig för livet typ. Väldigt deppigt och låter kanske "otacksamt" men ja, lite så funkar jag. 

 

3. När jag haft min värsta dipp? Det var nog i början av allt tror jag. Innan jag hade några mediciner alls, innan jag börjat på DBT:n och fått verktyg att hantera ångesten med, då jag var inlagd flera gånger och det kändes som jag levde i en bubbla där jag inte var närvarande och gjorde saker jag kunde "vakna upp" ifrån (tex. självskada) och tänka "shit.. det här va inte så bra"... men det var som att någon annan klev in i mig! Så jävla obehagligt. Men ångesten är liksom förlamande. I Borderline/ Emotionell Instabilitet så dissocierar man vid stark ångest. Det är det jävliga, för då vet man fan inte vad man gör... Sen hade jag en väldig dipp efter studenten när jag skulle börja på högskolan. Det blev bara för mycket med allt. Minns ett rätt klart minne under en tenta när jag läste frågorna och bara kände att "det här har jag verkligen aldrig hört talas om". När jag kom hem läste jag mina anteckningar och hade skrivit ner svaren precis, men ändå var det som att det aldrig funnits. Det låter kanske banalt, men för mig vart det så tydligt hur dåligt jag mådde just då. Mitt minne var helt borta. Vad jag nyss sagt eller gjort mindes jag inte alls och jag kunde ibland vara ute och gå och inte hitta hem... Så min värsta dipp är inte nu iaf. 

 

 

 

 

 

Vi bestämde att inte rota för mycket ännu så länge jag är sjukskriven. Vet hur det blev förut när jag var sjukskriven under gymnasiet men ändå pluggade som fan för att inte hamna efter. Det är inte värt att bli inlagd och slutkörd/utbränd igen. 

Gör lite örhängen till min brevvän i spanien som bor i barclona/catalonien och även min ungerska brevvän nu! 

https://www.youtube.com/watch?v=maC95WTfHLI&feature=youtu.be 

En av dem är att "göra något för någon annan" vilket jag ju gör väldigt ofta iom mina brevvänner. Köpte idag massa ätbara saker för att skicka till min brevvän i Vietnam som har det svårt ekonomiskt nu. <3 dessutom åt pappa och jag lunch på kinan. Hade gått ner 1.1 kg denna vecka så ångesten lättade lite. 

Kan ni också längta tillbaka till saker som varit, men när ni återupplever det känns det inte alls som ni tänkt? Att till exempel tänka "åå när jag kommer hem, då ska jag se den där filmen. Jag känner verkligen för det!" Men när du sen kommer hem och sätter på filmen så vill du inte alls se den. Den är skitdålig plötsligt. Du kan inte fokusera på filmen utan längtar bara till nästa sak. Att leva är i nuet känns helt omöjligt för mig. Jag är hela tiden nån annanstan i tanken. Kanske för att nuet är för jobbigt, eller för att jag är så jävla speedad hela tiden. Varför inte försöka njuta av badet när du badar istället för att tänka på att du ska läsa efteråt osv?

För när nuet ska levas uppstår ångest. Som en känsla av tappad kontroll över vad som sen ska hända. 

Ledde zumban igår och mamma hängde med och testade lite igen efter höftfrakturen/protesen för 3.5 månad sen! Snacka om stålmorsa man har <3 

Ja men va trevligt! Då kan jag också skriva under på #metoo listan. 

Ute och springer och ser ett gäng killar påväg mot mig. De försöker få kontakt, ropar "hallå? Eyy, du, stanna!" Men jag ignorerar dem för vibbarna jag fick var inte positiva. De försöker hindra mig från att springa genom deras gäng att sätta upp händerna, men jag tränger mig förbi. När jag väl passerat hör jag någon ropa "hora! Är du döv eller?!" 

Välkommen i klubben Mimmi! Me too föreningen fick precis en ny medlem.

så ledsen innan och grät massor. Tog vid behovs för att kunna sluta grina så jag va helt degig i huvudet istället. 

Red barbacka för att försöka skingra tankarna och det sjuka är att ridningen i princip alltid går bäst när jag mår som sämst. 

Akrobat: