Mimmi Landberg

2 Juni, studentdagen för många, men också internationella ätstörningsdagen. 
I år är det 10 år sen jag först blev sjuk på riktigt i min ätstörning. Den har bytt skepnad från bulim till anorexi, ortorexi och nu någon form av "ospecificerad / UNS". 

Det går att bli både frisk och fri, men jag tappar ibland tron på det eftersom det pågått i så många år. I och med att jag dessutom har autism, så blir det mer komplext. Det är väldigt vanligt med ätstörningsproblematik vid autism, även om många med autism inte alls har det. En del kan ha selektivt ätande ( äter bara vissa saker/ konsestenser osv), men det är inte detsamma som en ätstörning. 
Men jag vet inte längre riktigt vad som är ett autistiskt sätt att äta och vad som är ätstört. Jag kan inte skilja på det och ätstörningsenheten menade på att habiliteringen skulle kunna hjälpa mig med det, men när jag väl kom dit så fick jag veta att de inte jobbar med sånt... Så jag har hamnat mellan stolarna. 
Det värsta är att det fortfarande påverkar mig enomt mycket och styr hela mitt liv. Går jag upp ett halvt kilo så får jag panik. Om jag inte tränar exakt lika många dagar i veckan varje vecka så måste jag kompensera. Om jag äter en morot mer så får jag skuldkänslor efteråt och är rädd att jag ska gå upp i vikt. 

Och ibland undrar jag om min ätstörning passar på i vissa lägen. Skyller på autismen och säger att "nej men jag gillar ändå inte den typen av konsestens så därför äter jag det inte", men att det egentligen handlar om kalorierna? eller är det faktiskt så att jag inte tycker om det? Jag vet inte längre, för det har gått 10 år. 

Jag blev hjälpt av att följa ätstörningsenhetens matschema, men jag har istället inte ätit något utöver det eller varierat nästan alls, om det inte står på lappen. Så det blev som en ny dimension av ätstörningen. och det är vanligt vid autism, att man följer saker till punkt och pricka, listor fungerar bra osv. Men att jag sen får ångest om jag gör något utöver den listan, leder ju till att den inte är hjälpsam. 

Vid autism har man ofta svårt med hunger och mättnadskänslor vilket också gör att jag inte bara kan "äta tills jag ät mätt". För att bli mätt så dricker jag väldigt mycket vätska för att liksom "fylla ut" magsäcken. Men då känns det istället som att jag ätit för mycket och att jag kommer gå upp i vikt. 

åhh vad jag blir trött på mig själv ibland... det vore skönt om man "bara kunde äta" som många andra veckar kunna.