I måndags tog jag en intox på 94 tabletter efter att ha mått dåligt en längre tid, fick besked om avslut hos psykolog förra veckan när jag redan var inlagd på psykiatrisk avdelning och kände en total hopplös tomhet över att ingen verkade vilja hjälpa mig. Jag fattar att jag inte kan botas, men ingen verkade vilja hjälpa mig lindra. Om inte vården tror på mig och vill satsa resurser på mig, varför skulle då jag göra det. Så jag såg ingen annan utväg. Men jag fattade att de jag sårar mest är mina föräldrar, och jag var så rädd när tabletterna var svalda. Rädd att det skulle vara försent. Sen vaknar jag upp ett dygn senare på IVA, med intubering, sond i näsan, kateter, 5 pvk infarter och en artär- kateter. Jag mindes ingenting, jag fattade inte ens hur jag hamnade där. Och jag var så rädd. 

Hemåt igen, hoppas det som är mer återställt nu håller i sig. En sak i taget

Försöker stoppa tromben som dragit fram och tagit med sig allt i sin väg. Måste backa bandet och fokusera på stabilitet nu

Efter en jobbig dag igår med möte hos kuratorn och mycket gråt, försöker jag ta en dag i taget nu. Vaknar mellan 2-4 varje morgon och flera gånger på natten, med mardrömmar sen  ca 2 veckor tillbaka och det mesta är upp och ner, men som sagt. En dag i taget. Snart helg ❤️

En dag i taget, en sak i taget. 

I torsdags fyllde mormor 96 💛 så idag hälsade jag och mamma på med en promenad och lite fika 🍁

Halloween- stämning och Zumba ❤️