Mimmi Landberg

Sen semesterdagarna började var det som att allt släppte. Veckor av stress, sömnbrist, svek, panikångest attacker, självskador, migränanfall, förkylning , tårar och diverse påfrestande händelser ledde till ett meltdown. Inställt möte på psykiatrin, ingen plats på avdelningen för självvald inläggning och ännu fler migränanfall och sömnlösa nätter. Smäll på smäll på smäll. Och nu står vi här. Imorgon börjar resan och jag är i ett sämre utgångsläge än nånsin. Men denna resa var anledningen att jag reste mig igen i höstas. Denna resa var målet att se fram till när jag låg där på IVA. Därför vill jag inte ställa in. Men jag undrar hur mycket en människa klarar? Nu kan det väl iaf inte bli värre?