Tänkte nu skriva ett långt inlägg om den värsta sommaren i mitt liv och varför jag inte är mig själv längre. Varför jag inte är samma glada tjej som förut.
Det hela började när jag fyllde 18. Jag var inte förväntansfull och lycklig. Jag såg inte fram emot att fylla år. Jag kände bara en växande ångest av att nu är jag vuxen, får en massa fler krav och måsten och jag hade bilden av "tack och hej, nu får du klara dig själv". Jag är ingen person som festar och dricker, så jag firade inte min födelsedag på krogen som många andra. Man kan fira på annat sätt såklart! Men jag ville bara få den 10e juni ur världen. Det var inte en rolig dag. Varför? Ja, säg det...
Dagarna efter, skulle jag skriva teoriprovet och köra upp för körkort. Jag var såklart skitnervös som alla andra som gör det. Var helt chockad efter teoriprovet. Jag hade klarat mig, men det tog ett lååångt tag innan chocken lagt sig och jag fattat det. Dagen efter skulle jag köra upp.
För första gången i mitt liv så hade jag tanken "Det här kommer gå skitbra, för det här kan jag" i huvudet. Har aldrig hänt innan men jag kände mig verkligen redo och såg uppkörningen som något roligt nästan, för jag var så jäkla säker på att jag skulle klara mig. "Imorgon har jag körkort!"
Tänk så jävla fel jag hade.
För mig var det ett enormt nederlag som sänkte mitt självförtroende till botten av botten. Jag vet inte varför just det sänkte mig så oerhört, men jag tror att det kan vara för att jag aldrig behövt göra om ett prov. Jag visste inte hur det kändes att bli underkänd. Dessutom som jag skrev tidigare, så litade jag på mig själv. Jag trodde verkligen att jag skulle klara mig. Kommer ha oerhört svårt att lita på min instinkt i fortsättningen. Ingen idé att tro något...
Dagarna efter kuggningen, så skulle jag börja sommarjobba. Jag hade fått jobb på demensboende och hade sett fram emot det väldigt mycket eftersom jag gått som elev där tidigare. Jag trivdes jättebra där.
Jobbade 2 dagar och det gick bra. Men jag kände ett väldigt mycket större ansvar nu än förut såklart. Nu gick jag istället för en ordinarie och skulle kunna allt. Jag kan i efterhand se att jag tog på mig ett större ansvar än vad jag behövt, men jag är sån som person. Jag tar ansvar. Jag vill inte stå efteråt och bli anklagad för att ha gjort fel.
Jag tänkte att denna nervösa klump i magen skulle försvinna ju mer jag jobbade, eftersom jag ändå alltid hade någon kunnig som jobbade samtidigt. Man kommer ju in i jobbet efter ett tag.
Så var jag ledig 2 dagar efter dessa 2 jobbdagar, och så skulle jag in och jobba hela helgen. Midsommarhelgen.
Kommer vid lunchtid på fredagen till boendet och möter en vikarie. Blev lite förvånad eftersom jag skulle jobba med en ordinarie, men jag tänkte inte så mycket mer på det. Hon var undersköterska och jobbade inne på boendet, så hon kunde ju sitt jobb! Vi fick hjälpa varandra under kvällen och samsas om att påminna om mediciner så att alla fick sitt. Jag hade här fått medicin delegering (tillstånd att ge mediciner) Men ikvällen gick jättebra. Dock åkte en dam ur rollstolen eftersom vi missade att hon skulle ha bälte. Vi var båda vikarier med olika ovana och sånt kan ju hända alla, men jag mådde ändå dåligt för det. Jag kände såklart att det var mitt fel och att jag varit oansvarig. "Tänk om hon gjort sig illa!" Hon kan ju inte prata... Men allt verkade ha gott bra.
När jag kom hem så var jag lite grann i chock. "Ska det vara såhär rörigt på ett boende?" "Får man ens vara 2 vikarier och jobba sådär?" Även om hon jag jobbade med var undersköterska och jättebra i sitt jobb, så kunde hon ju inga mer rutiner och sånt, än vad jag kunde. Jag sov jättedåligt den natten eftersom jag hela tiden kände det som "Har jag glömt något?" "Gjorde vi fel?" osv..
Dagen efter (midsommardagen), så skulle jag jobba igen. 7.30-17.00.
Kommer till jobbet och möter en TILL vikarie. Helt ny. Jag skulle ju jobba med en ordinarie (?) tänkte jag. Men jaja! Det gick ju igår, så varför inte idag med? Hon kan säkert.
I helvete heller! Hon hade nästan aldrig varit där, kunde inga rutiner, hade ingen medicindelegering, hade inte fått telefonen av nattpersonalen, kunde inte göra gröt och pratade väldigt dålig svenska.
TRO INTE ATT JAG ÄR RASIST NU! För det stämmer INTE! Hon kunde säkert sitt jobb som undersköterska! Och detta kunde ha varit vilken timvikarie som helst. Jag hade känt lika vem det än hade varit. Poängen är att personen jag skulle jobba med, inte hade varit där och kunde rutiner!
Såå...
Hur tror ni jag kände? Hur tror ni man mår, när man står där med huvudansvaret, som nyss fyllda 18 år, aldrig jobbat tidigare, och ska "hålla ställningarna" och se till att allt blir någolunda rätt med de 7 dementa personerna?
Jag fick panik. Minst sagt. Hade jag jobbat tidigare hade jag säkerligen inte reagerat såhär, men det hade jag inte nu. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag ringde hem. Mamma ringde till chefen för stället och jag gick in till det vanliga boendet och bad om hjälp. Konstant gråtande. De hjälpte oss och beordrade in en ordinarie. Vi visste inte ens att man kunde göra så!
Chefen hade semester och när mamma ringde till biträdande chefen för denna period, så hade hon gått för helgen. Vi hade alltså ingen att ringa.
Jag fick åka hem, och väl hemma så bara grät jag. 2 timmar låg jag i soffan och bara grät.
Du får gärna tycka att jag överreagerar. Jag vet inte varför jag kände såhär, men jag skulle tro att jag kände ett större ansvar än vad jag kunde klara av. Precis som någon som går in i väggen. Dessutom hade jag kuggningen i bakhuvudet som malde.
Jag ville aldrig mera se stället. Aldrig att jag tänkte jobba något mera! Va min första tanke.
Men jag jobbade dagen efter. Och det gick bra.
Sen var jag ledig ett par dagar och så skulle jag jobba igen. Jag hade konstant ångest och ville bara fly därifrån, men det fick bra. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades behålla lugnet...
Så tänkte jag att jag skulle gå på ett zumba pass, för då blir man glad och lättar sinnet lite! Smart, väldigt smart tänkt. Tror ni inte att jag då snubblar och slår knäskålen ur led? Sen kunde jag i alla fall inte jobba..
Fick spendera en massa tid på sjukhusbesök och hos sjukgymnaster istället. När jag blev lite bättre i knät, så kunde jag börja övningsköra igen. Hade ju en ny uppkörningstid inbokad i början av augusti...
Varje dag körde pappa och jag och jag är så oerhört tacksam för det. Både han och jag var helt förtvivlade. "Jag skiter i det här jävla körkorts helvetet!" "Jag vill verkligen inte!" Jag fattar inte hur han orkade stå ut att sitta bredvid mig varje dag när jag bara gav upp. Vred av nyckel och stack ur skrället. Minns att jag en dag gick hem ifrån Sorf och lämnade honom kvar i bilen. "Du får fan köra hem själv!" Var så jävla arg.
När sen datumen kom, så började jag må jävligt dåligt psykiskt. Ha! Vad hade jag inte gjort hela sommaren redan? Well well..
För mig var det liv eller död som gällde. Det var slutet på mitt liv om jag inte klarade uppkörningen nu. "Fan va löjlig du är!" "Det är ju bara ett körkort!" Kan du tänker? Delvis sant, men för mig var det så mycket mer än ett körkort. Hade jag inte klarat mig så var det ett kvitto på hur jävla dålig jag är. Glöm inte allt som hänt innan detta under sommaren. Jag hade redan låg självkänsla efter första kuggningen och allt misslyckande med sommarjobbet.
Hade jag inte klarat uppkörningen så hade jag inte suttit och skrivit det här nu.
Jag orkade ingenting dagarna innan. Vill bara slippa allt. Åt inget, sov inget, bara plågade mig själv och pappa med att övningsköra. Var nog nästa farligt för andra haha..
Kvällen innan så tvingade mamma mig att sitta med och äta. Jag minns att jag sa:
"Det här blir det sista jag äter".
Hade jag inte klarat uppkörningen, så hade det blivit startskottet på slutet. Så mycket hade gått skit under den senaste tiden. Dessutom känner jag sen länge ett stort misslyckande i min viktminskning eftersom jag inte går ner det där "sista". Är långt ifrån nöjd med hur jag ser ut. Så jag hade en grundläggande dysterhet i mig själv redan innan sommaren.
Men nu klarade jag körkortet och det tackar jag någon högre makt för. För jag vill se mina egna barn växa upp. Jag vill leva.
Jag var på möte med chefen och en kommun kvinna för allt det där med sommarjobbet och de vet om det som hände. De har tagit till sig och ska inte göra om det. Så det är löst.
Men för den skulle känner jag en enorm ångestkänsla av att jobba med sådant igen. Jag fick en jävligt dålig start på min jobbkarriär.
-
Jag orkar inte vara glad längre. Jag är trött och orkeslös hela tiden. Inget känns sådär kul som förut.
