Mimmi Landberg

Jag sitter på rad 5. Gångplats.

Hej.

För några minuter sedan meddelade er pilot i högtalarna att ”personalen strax kommer gå runt och dela ut menyer för vår selektion av förfriskningar samt varma och kalla måltidsalternativ som finns tillgängliga att köpa under resan”. Och mycket riktigt, strax efter det gick en flygvärdinneperson förbi här och delade ut just sådana menyer. Med både varma och kalla måltidsalternativ.

Jag läste den mycket noggrant. Fastnade för lite olika grejer. Hade viss beslutsångest, så som man har när bordet framför en har en högst begränsad uppläggningsyta och det inte finns någon plats under sätet framför en eftersom min fru har tryckt in hela jävla Zaras barnklädesavdelningssortiment där.

Men till slut bestämde jag mig för den här:

”Norwegian hot menu” heter den. Med en ”hot panini”. Det står inte vad det är på den, men av bilden att döma är det ost, kyckling och några seriöst jävla högrankade E-nummer. Jag älskar högrankade E-nummer Norwegian. Jag säger det nu direkt.

Och nu vill jag att vi, innan vi går vidare med det här, reder ut vissa grundläggande principer här:

När jag har bestämt mig för en macka, då är det den mackan som gäller. Jag är mackmonogam. Jag håller inte på och strular runt med andra mackor hit och dit bara för att det dyker upp ett bättre alternativ, jag väljer en och sen håller jag mig till den mackan. Fattar ni det?

Och nu valde jag den här.

Så när flygvärdinnepersonen kommer ut med sin vagn lägger jag mig till med mitt allra bästa uppförande och beställer tre stycken.

”De är slut”, säger hon då.

De är slut, säger hon.

Jag vill veta vad fan hon menar med det Norwegian.

Jag sitter på rad 5. Det är FYRA rader framför mig i det här planet. Inte EN enda av dem beställde en hot panini (jag kollade!) så hur hann de ta SLUT innan flygvärdinnepersonen hann fram till mig?

Va?

Det vill jag faktiskt bra gärna veta. Så jag frågar.

”De är slut”, upprepar flygvärdinnepersonen bara. Med en ton som, om jag får vara helt subjektiv här, inte helt och hållet gav mig intrycket att hon värderar allvaret i den här situationen på ett ordentligt sätt.

”Hur kan de vara slut? Du har ju inte sålt några!” undrar jag.

”Vadå ‘hur’!? De är bara det!” svarar hon. Lite med det där ansiktsuttrycket som om hon precis ertappat mig på flygplanstoaletten provandes damunderbyxor.

Jag vill vid denna tid i återgivandet av dessa händelser be att åter få dra er uppmärksamhet till menyn som just satts i min hand:

”Hot panini”.

Det står där klart och tydligt, gör det inte det kanske? Va?

Försöker ni jävlas med mig Norwegian?

Har flygvärdinnepersonen ätit upp alla hot paninis själv? Har de glömts på marken? Har de gömts i cockpit för att kunna säljas på den svarta hot panini-marknaden när vi kommer fram?

VAR DE ENS MED PÅ PLANET FRÅN BÖRJAN?

Ni kanske tycker att jag är petig nu, Norwegian. Men det var ni som började det här. Det var ni som delade ut menyn. Flygvärdinnepersonen kunde ha sagt något. Piloten kunde ha sagt något. Han har ju ändå hållit en hel jävla föreläsning i sitt lilla PA-system om flyghöjd och färdväg och väder och nödutgångar och skit, hade det varit för mycket begärt att han någonstans där hade lyckats klämma in ”och ja förresten, paninisarna är slut”. Va?

”Du kan väl bara ta något annat” säger flygvärdinnepersonen. Men det är inte så det funkar! Fattar ni det?

Jag. Hade. Gjort. Mitt. Val.

Nu vill ni att jag bara ska börja om och välja något helt annat. Som någon slags jävla barbar.

Varför var ni inte bara ärliga? Varför sa ni inte bara som det var innan jag började välja? Hoppades ni att jag inte skulle märka något? Det är alltid värre att ljuga, Norwegian. Jag bara säger det. Alltid. Det är djupt orättvist att ge folk den här sortens falska förhoppningar.

Och jag tänker inte börja om. Jag har lagt för mycket tid och engagemang på den här mackan för att bara ge upp och slänga bort alltihop. I’m not a quitter, Norwegian. Hör ni det?

Men nu står den här flygvärdinnepersonen här med läpparna så hårt sammanpressade att jag är rätt säker på att orden kommer ur hennes öron och säger: ”Men vi har den d-ä-r”.

Och så pekar hon på en ost- och grönsaksmacka. På rågbröd.

Vad för slags SJUK jävla människa äter rågbröd på sin semester Norwegian? Va?

VAD FÖR SLAGS SJUK JÄVLA MÄNNISKA!?

Okej.

Nu måste jag sluta för nu vill min fru kolla sin Facebook.

Det är i alla fall ett trevligt initiativ det här med att ni har wifi ombord på planet. Det var egentligen det jag ville säga.

Men i övrigt kan ni, ni vet.

Dra en liten smula åt helvete.

Det är allt jag säger.