Anekdot
När jag va på psykiatriska akutmottagningen senast så va det lite andra människor där i väntrummet, bland annat en man och hans sambo. Jag märkte knappt av dem eftersom jag hade sån ångest så jag typ klättrade på väggarna, men ialla fall så hade den mannen tydligen börjat prata med mamma när jag fått komma in och träffa läkare.
Han hade börjat prata och sagt något i stil med "nog för att det inte är kul att själv må dåligt men det måste vara oerhört jobbigt när ens barn är sjuk".
Det var på nått sätt väldigt fint sagt ändå. Alla har ju sina problem, det är ju liksom därför man är där, men ändå liksom. Mannen har alkoholproblem hade han berättat.
Jag har själv tänkt, någon gång när jag varit där, på de som är där själva. Det är så jävla synd om den tycker jag. De känns så ensamma. Jag har i alla fall mina föräldrar liksom. Vissa är helt själva i sin sjukdom. Vårdpersonal som man är så vill man bara krama om dem nästan, fastän man själv är sjuk.. Det krockar liksom.
När sjuksköterskan bli patient. Så hette en av våra kurslitteraturer förut. Komiskt va?
Kommentarer
Trackback
