Mimmi Landberg

Några foton på mig genom åren. Det finns tonvis med album eftersom mama fotade allt. Men det här är skolkort m.m. 

Just dessa är speciella, eftersom de säger lite om mitt mående just där och då.

1995

Liten och oförstörd. Nyfiken på livet och efterlängtad av mina föräldrar som försökte få barn sen 80 talet. Blev till  via IVF. Mina föräldrar är mina biologiska föräldrar.

1998

Dagistiden. Separationsångest, ville inte bli lämnad. Grät varje dag. Blev instängd i ett rum för att jag aldrig slutade gråta. Var så förtvivlad och ledsen. Ville aldrig att mamma och pappa skulle lämna mig.

Med tiden (år därefter, inte veckor) vande jag mig väl. Fick vara med och leka om den som bestämde var sjuk. Annars var jag själv. Trivdes mest i mitt eget sällskap. Och med mina föräldrar.

På gatan där jag bodde fick jag inte heller vara med. "Du är för tjock".

Skolan började, jag träffade min underbara vän Linnea, redan i förskolan. Annars flöt det på. Jag gillade lågskolan. Att pyssla, rita, räkna, läsa. Gjorde allt snabbt eftersom jag lärde mig snabbt. 

2007 

Mellanstadiet. Här i 6an. 

Var osäker redan från början. Klassen splittrades, jag fick inte gå med någon jag umgicks med. Jag var ensam, bara nya. Försökte passa in och få vara med. Men var hela tiden utanför och efter. Udda. För jag gillade att lära mig. Hade runda glajjor i 4an, var ful och osäker. Tjock. Utstött. Mobbad. 4an och 5an var värst. På skolfotot i 6an översminkade jag mig för att försöka se söt ut. Blev någon jag inte ens ville vara. 

2009-11

Sen började högstadiet. Äntligen skulle vi splittras igen och man kunde börja om. Men nu var jag ännu tjockare. Dels av mobbningen, som en slags tröstgrej, dels av att puberteten kom tidigt. Växte som fan.

Trivdes inte i klassen. Inte mobbing, men elaka kommentarer, utanförskap och missplacering. Jag gillade att plugga, men den klassen jag hamnade i, var det ingen ordning på, alls... 

Lyckades till slut byta klass. 

Det var enda gången under alla år i skolan som jag verkligen trivdes. Alla var snäll. Alla var med alla. Oavsett hur man var eller såg ut, så var det okej. Jag ville aldrig sluta 9an. 

Samtidigt började jag må dåligt. Kanske var det "puberteten" som alla andra, eller så var det början på något. Jag vet faktiskt inte. Jag har aldrig pratat med någon inom psykiatrin förrän nu, för 3 år sen. 

I 9an var jag lite crazy. Rakade av mig allt hår. Inte för att typ synas.. Utan för att jag ville se hur jag skulle se ut haha.. 

Jag vågade tack vare klassbytet. Där jag äntligen trivdes.

2011

Gymnasiet. Det var lite rörigt i klassen. Många slutade i början och vi vart en liten klass. Sen var det mycket mycket rörigt pga skolan. Främst i slutet. 

Fick ner mycket i vikt i mitten av gymnasiet. Var väldigt överviktig. Hamnade i en depression. Mådde dåligt som fan. Förstår inte att jag ens orkade med skolan.

2014

Studenten var nära. Stressen var hög. Vad händer efter det här? Kommer jag inte in på högskolan, vad gör jag då? 

Osäkerhet, bryta upp allt det trygga. 

Och nu då?, ja, inte fan mår jag bättre än då haha.. men jag är inne i rullorna och jobbar väl på.. Det får bära eller brista. Finns alltid en utväg om man inte fixar livet längre.

❤️