Fråga och svar
Fick en anonym kommentar idag som löd såhär:
"Hur tänker du kring din utbildning? Hur kommer du orka jobba som sjuksköterska med all stress det innebär, om du är psykiskt sjuk?? Jag är bara nyfiken, för jag skulle aldrig välja att plugga till sjuksköterska om jag var deprimerad..."
Tänkte svara på den så gott det går, för jag förstår att en del tänker detsamma :) Du som skrev kommentaren får gärna höra av dig till mig. Så kan jag kanske förklara lite mer. Jag bits inte ;)
I alla fall,
För att börja från början, så hamnade jag i en depression under gymnasietiden när jag läste till undersköterska. Jag hade sen många år innan tänk plugga vidare men var ändå tveksam när jag hade tagit studenten. Jag chansade, sökte in och kom in. Då var ju nästa fråga, om jag inte tackar ja, vad ska jag istället göra? Jobba skrämde skiten ur mig och jag älskar att plugga, lära mig nya saker, skriva uppsatser och studera. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan och därför blev det ett rätt enkelt svar för min del. Jag vet hur man pluggar, jag har gjort det hela mitt liv och det kan jag, därför bör jag fortsätta. En för stor omställning och istället börjat jobba hade inte fungerat. Jag har inte ångrat en sekund att jag tackade ja, för jag älskar verkligen att plugga det vi gör, även om inte all vårdvetenskap är den mest roliga, men hellre det än nått annat. Skulle jag kunna plugga hela livet så skulle jag göra det.
Jag har dock tvekat så många gånger, varför läser jag ens till sjuksköterska? Vill jag ens jobba som det? Och jag har kommit fram till i samråd med min psykolog, att jag ska vara i nuet. Just nu läser jag till syrra. Just nu går jag i skolan, imorgon är det praktik, vi har uppgifter till denna kurs och jag tar en dag i taget. För min del har det aldrig fungerat att försöka se för långt framåt, för det skrämmer mig bara, skapar en enorm ångest och får mig att direkt vilja hoppa framför ett tåg och slippa allt. Utan överdrift.
Att ha en psykisk sjukdom och plugga till sjuksköterska ser inte jag som ett problem eftersom jag har så mycket självinsikt. Jag vill hjälpa andra att må bra fysiskt och psykiskt utan att själv försöka få hjälp tillbaka. Jag är där för att hjälpa patienten, hen ska inte hjälpa mig att må bra.
Jag vet när min gräns är nådd, jag känner när jag inte kan, bör eller ska jobba för att jag är för okoncentrerade eller mår för dåligt. Jag kan ha många bollar i luften och tycker om att vara sysselsatt samtidigt som jag behöver vila däremellan och det löser jag själv. Jag är en ensamvarg på fritiden ;)
För att börja från början, så hamnade jag i en depression under gymnasietiden när jag läste till undersköterska. Jag hade sen många år innan tänk plugga vidare men var ändå tveksam när jag hade tagit studenten. Jag chansade, sökte in och kom in. Då var ju nästa fråga, om jag inte tackar ja, vad ska jag istället göra? Jobba skrämde skiten ur mig och jag älskar att plugga, lära mig nya saker, skriva uppsatser och studera. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan och därför blev det ett rätt enkelt svar för min del. Jag vet hur man pluggar, jag har gjort det hela mitt liv och det kan jag, därför bör jag fortsätta. En för stor omställning och istället börjat jobba hade inte fungerat. Jag har inte ångrat en sekund att jag tackade ja, för jag älskar verkligen att plugga det vi gör, även om inte all vårdvetenskap är den mest roliga, men hellre det än nått annat. Skulle jag kunna plugga hela livet så skulle jag göra det.
Jag har dock tvekat så många gånger, varför läser jag ens till sjuksköterska? Vill jag ens jobba som det? Och jag har kommit fram till i samråd med min psykolog, att jag ska vara i nuet. Just nu läser jag till syrra. Just nu går jag i skolan, imorgon är det praktik, vi har uppgifter till denna kurs och jag tar en dag i taget. För min del har det aldrig fungerat att försöka se för långt framåt, för det skrämmer mig bara, skapar en enorm ångest och får mig att direkt vilja hoppa framför ett tåg och slippa allt. Utan överdrift.
Att ha en psykisk sjukdom och plugga till sjuksköterska ser inte jag som ett problem eftersom jag har så mycket självinsikt. Jag vill hjälpa andra att må bra fysiskt och psykiskt utan att själv försöka få hjälp tillbaka. Jag är där för att hjälpa patienten, hen ska inte hjälpa mig att må bra.
Jag vet när min gräns är nådd, jag känner när jag inte kan, bör eller ska jobba för att jag är för okoncentrerade eller mår för dåligt. Jag kan ha många bollar i luften och tycker om att vara sysselsatt samtidigt som jag behöver vila däremellan och det löser jag själv. Jag är en ensamvarg på fritiden ;)
En depression i sig går över efter ett par år och därmed kan du ju alltid söka till sjuksköterska sen när du är frisk i så fall. Jag har inte enbart en depression utan en del andra problem/sjukdomar, men jag går som sagt på samtal och har mediciner själv :) Dessutom, som sagt, så har jag väldigt mycket sjukdomsinsikt. Jag börjar bli mer och mer påläst och vet hur jag ska hantera allt. Jag vet hur jag själv funderar även om allt ibland bara rasar samman när jag är hemma.
Hoppas du fick svar på din fråga :) Hör av dig igen annars.
Kommentarer
Trackback
