Att fira jul med en ätstörning
Ja, hej på er, alla läsare som orkar stå ut med mitt dravel.
Men att försöka fira jul, njuta och ha det roligt samtidigt som man har en ätstörning ( i alla fall i mitt fall), är fruktansvärt. All julmat, all samvaro, alla blickar. Som tur är inga kommentarer längre och jag vet att ingen egentligen menar något illa, men maten för mig är väldigt jobbig, tar för mycket fokus och stressar sönder all mysighet som annars finns i julen. Ibland känner jag mig som ett litet barn på julafton, som bara vill bli klar med maten för att sen kommer tomten och alla paket haha. Inte för att jag tror på tomten direkt, men långa middagar är värst och julen handlar ju mycket om mat, vilket blir jobbigt för mig tyvärr..
Men att försöka fira jul, njuta och ha det roligt samtidigt som man har en ätstörning ( i alla fall i mitt fall), är fruktansvärt. All julmat, all samvaro, alla blickar. Som tur är inga kommentarer längre och jag vet att ingen egentligen menar något illa, men maten för mig är väldigt jobbig, tar för mycket fokus och stressar sönder all mysighet som annars finns i julen. Ibland känner jag mig som ett litet barn på julafton, som bara vill bli klar med maten för att sen kommer tomten och alla paket haha. Inte för att jag tror på tomten direkt, men långa middagar är värst och julen handlar ju mycket om mat, vilket blir jobbigt för mig tyvärr..
En sak jag noterat tidigare är att många kommenterar min storlek på portion (då jag äter väldigt nyttig mat och kan äta mer för att hålla mig mätt), men i nästa andetag så får jag höra kommentaren "men du försvinner snart flicka" "äter du inget?". hur ska folk ha det?
Jag har koll på mitt sätt och ska försöka äta av den julmat jag klarar av, men ibland är det ändå jobbigt att se allt det andra som finns, att sitta så många vid ett bord och dessutom äta länge, prata och njuta. För mig har maten skapat mottot: "snabbt, lite, tugga, svälj" typ. Man ska ju annars äta långsamt säger alla dieter, men för mig blir det bara jobbigare för då hinner jag tänka mer.
Jag har koll på mitt sätt och ska försöka äta av den julmat jag klarar av, men ibland är det ändå jobbigt att se allt det andra som finns, att sitta så många vid ett bord och dessutom äta länge, prata och njuta. För mig har maten skapat mottot: "snabbt, lite, tugga, svälj" typ. Man ska ju annars äta långsamt säger alla dieter, men för mig blir det bara jobbigare för då hinner jag tänka mer.
Men som tur är har jag fantastiska föräldrar som förstår och ställer upp. De sitter inte och käkar massa godis framför ögonen på mig liksom. Samtidigt säger jag ofta hur viktigt jag tycker det är att de får äta de som de vill ha. Och så är det alltid tycker jag. Så länge ingen prackar på mig något jag inte vill äta, så tycker jag andra ska få äta vad de vill. Det är ens egen ensak liksom.
Men även om vi ska fira jul med släkten som jag såklart känner väl, så är det ändå jobbigt att äta tillsammans med så många. Till vardags sitter jag alltid själv och äter, med undantag för kvällsmaten som jag lyckas äta tillsammans med mina föräldrar. När jag är i skolan går jag alltid hem. Det är som nån fix idé vad folk tänker om vad jag äter/hur jag äter osv. Fastän de kanske knappt märker att jag sitter där! Helt sjukt. Men jag har svårt för att äta tillsammans med andra generellt. Mycket pga. ljud och tuggande. Det är precis som att alla ljud förstärks i mitt huvud och det är helt outhärdligt om jag sitter bredvid någon som äter utan att jag själv äter något haha...
Kommentarer
Trackback
