Mimmi Landberg

Ju äldre man blir, desto mer inser man vilka som verkligen betyder något i ens liv. Vilka som inte enbart tar energi, utan även ger den. Vilka som får dig att må bra och vilka du saknar när ni inte umgås. 

Jag är bara 20 år, men det är så skönt att redan nu insett det. Att man inte ens saknar eller ångrar att man sagt upp kontakten med vissa. Även om man skiljts som ovänner. 

För jag har så många andra. 

Facebook är faktiskt väldigt bra, för då kan man "vara vän" med många, men ändå ha en relation på distans. Det är kul att följa dem, gilla bilder och kommentera inlägg, men det räcker liksom med det. Jag tror att många kan känna igen sig. 

Eftersom jag inte mår bra och varit sjuk i många år, så märker man ännu tydligare vilka som faktiskt bryr sig på riktigt och vilka som vill hålla ut och stanna kvar. Det uppskattas enormt och jag är otroligt tacksam. Men det skiljer också agnarna från vetet. samtidigt bekommer det mig inte. För jag har aldrig varit en sån som vill ha många människor runtikring mig att umgås med privat. Jag träffar sällan människor privat, men har väldigt många relationer på distans istället. Tillexempel alla brevvänner utomlands. Det passar mig utmärkt. 

Men i och med min sjukdom har jag lätt att binda nya kontakter och tro att de kommer vara för evigt. Tro att "nu är vi bästa vänner" typ. Men jag tror jag lär mig mer och mer, för att inte bli sårad som förut. Därför har jag nog nu kommit till insikt