Never let me go
I ”Never let me go” (2005) finns en berättare i centrum, minnesbilder av en tid som gått, en kärlek som aldrig blir av, anpasslighetens groteska pris.
Jag har inte läst romanen, men inser snart att den borde ha varit betydligt svårare att förvandla till fullt verksam film. Här möter vi en trio barn, så småningom ungdomar, som på en slottsliknande skolanstalt fostras till sin enda uppgift. Med vidöppna och fullt införstådda ögon ska de bli organdonatorer tills kroppen är tömd, de inte längre kan återhämta sig och de ”fullbordas”.
Tiden är de sista decennierna av 1900-talet, och de unga organsoldaterna – eller kanske kamikazepiloterna? – stöps uppenbarligen i kloningens och genmanipulationens skugga
Karaktären av litterärt tankeexperiment går inte att undvika, medan kameran fångar hur de oskuldsfulla barnen disciplineras i snusbruna skolsalar av auktoritära fröknar i sedesamma koftor. Som vuxna skickas de till brittiska lantgårdar bland idylliskt grönskande fält i väntan på att organen ska växa till lämplig donatorsstorlek och kallelsen till tjänstgöring ska komma. Enda hoppet, sägs det, är ett kortare uppskov för det par som kan bevisa äkta kärlek.
Det är ett slags stillsam retro-sciencefiction, som återigen rör sig kring idén om närmast religiös offermentalitet och anpasslighet eller med andra ord formandet av de inställda upprorens tankemönster.
Det är en mycket estetiskt medveten, till kitschen gränsande melankolisk berättelse, som tär på åskådaren så till den grad att man antingen vill resa sig och ropa stick då för helvete, eller blir sittande i acceptans av de – faktiskt – orimliga premisserna.
Blir man sittande, får man sig i första hand till livs ett sorgset och inte helt modernt triangeldrama som strängt taget inte hade behövt sin besynnerliga utgångspunkt.
Carey Mulligan spelar Cathy, berättare och ett slags avlägsen släkting till Bess i ”Breaking the waves”.
Andrew Garfield spelar Tommy, mobbad på skolan för sitt ointresse för sport. Mellan Cathy och Tommy uppstår redan då djupa känslor.
Men det blir Ruth (Keira Knightley) som lägger beslag på Tommy och när hon av skuld vill ställa allt till rätta är det redan för sent.
Det finns uppenbarligen en oemotståndlig dragningskraft i dödsmärkt ung kärlek.
Och hade det inte varit för det imponerande allvar skådespelarna lägger in i sina gestalter skulle ”Never let me go” aldrig nått så anständigt långt i sin vilja att filosofera över människan som en varelse med både kropp och själ.
