Mimmi Landberg

Det är såhär va, att jag har problem kring maten. En ätstörning som blommade upp efter en viktnedgång som till en början var hälsosam och väldigt nödvändig då jag var rätt överviktig. För att göra en lång historia kort, så är det så att jag äter samma mat varje dag i princip. För det är det enda som funkar utan ångest. Jag "unnar" mig ingenting förutom det som har lite points eller saknar points. Det sitter kvar i huvudet sen viktväktarna. Frukt är noll points, sushi har relativt lite pointsvärde med tanke på mängden man kan äta, osv. På senare tid räknar jag kalorier också, men points och kalorier är i princip samma sak, förutom att frukt såklart har kalorier trots att det är noll points. 

Jag kan inte äta mat som jag inte vet hur den är tillagad, exakt vad som finns i osv. Det handlar inte om att jag "anser mig vara för fin för" osv, utan det är en panikångest som ter sig i kontollbehov. Sushin var ett bra alternativ bland köpematsvalen under den tid jag var med i viktväktarna, och därför provade jag det och tyckte förbannat bra om det. Så, det hela bygger på kontrollbehov, och i och med att jag inte enbart har en ätstörning utan Borderline, gör det att man inte kan behandla ätstörningen enbart. Då hoppar andra självdestruktiva problem upp och ångesten ökar. Så därför går jag i DBT just nu, för att längre fram kanske kunna takla ätstörningen och iaf kunna käka bröd/pasta/olja eller smör med vanlig fetthalt som en vanlig jävel, utan att tro att jag ska dö.