Mimmi Landberg

 

 

Svar: 

Kul att du följt min blogg och min resa! Jag kan visst skriva lite om det hela.

 

1. "Första gången" är egentligen svårt att definiera för jag har haft en grundläggande sorgsenhet sen jag var liten. Grät mycket på dagis, var mobbad i skolan och kände alltid att jag var annorlunda på ett dåligt sätt. Man pratar om att man kan födas med en känslomässig sårbarhet. Det behöver inte bero på något, en del gör det bara.
Men när det liksom blev tydligast och jag första gången tog kontakt med psykiatrin var andra året på gymnasiet, det vill säga 2013. Jag var väldigt överviktig och behövde verkligen gå ner i vikt och startade på viktväktarna. Gick rätt snabbt ner 25 kilo, men istället för att må bättre så började jag må sämre. Kände inte alls igen mig själv och alla de som kallat mig fet, tjock och ful började höra av sig och skriva hur fin jag blivit och att "jag alltid varit det". Jag vart kluven och osäker. Hade inte nått det viktmål jag satt ( som aldrig var ohälsosamt!), och blev mer och mer frustrerad. Hamnade i bulimiproblematiken, med självframkallad kräkning, hetsätning/kraftig överätning de gånger jag inte "kunde räkna viktväktarnas points" ( tex. då jag inte hade möjlighet att väga upp maten, veta hur den var tillagad eller när jag var väldigt glad/ledsen och istället känsloåt). Skrevs in på ätstörningsenheten och gick där i kanske ett år tills man började inse att det var något mer än "enbart" en ätstörning. Hamnade inom psykiatrin och utreddes för svår depression, självskadebeteende, självmordstankar, emotionell instabilitet och även bipolaritet. Efter mycket om och men kom man fram till Emotionellt Instabil Personlighetsstörning med ätstörningsproblematik. 

 

2. När jag var lyckligast senast? Oj.. grejen att jag inte riktigt tror på lycka som något mål i livet. Att man skulle må som bäst när man nått lycka osv. Jag tror mer på att försöka se de små positiva sakerna i vardagen. Det är i alla fall mitt sätt att överleva dagen. Typ, idag klarade jag att käka tillsammans med mamma och pappa fastän jag helst vill sitta själv eller idag kändes det okej att inte tokspringa utan jag kunde gå istället, eller i natt sov jag bra, eller nu är jag i stallet och gosar med Zulle. 

Jag kan ju däremot säga att det var sjukt häftigt att se Celine Dion från första raden i somras när hon var i Stockholm, men det är ju liksom för stunden glädjen uppstår, och så får man leva på minnena efteråt. Men bara för att man upplevt den glädjen där och då, betyder det inte (i mitt fall iaf) att allt det jobbiga är borta och nu är jag lycklig för livet typ. Väldigt deppigt och låter kanske "otacksamt" men ja, lite så funkar jag. 

 

3. När jag haft min värsta dipp? Det var nog i början av allt tror jag. Innan jag hade några mediciner alls, innan jag börjat på DBT:n och fått verktyg att hantera ångesten med, då jag var inlagd flera gånger och det kändes som jag levde i en bubbla där jag inte var närvarande och gjorde saker jag kunde "vakna upp" ifrån (tex. självskada) och tänka "shit.. det här va inte så bra"... men det var som att någon annan klev in i mig! Så jävla obehagligt. Men ångesten är liksom förlamande. I Borderline/ Emotionell Instabilitet så dissocierar man vid stark ångest. Det är det jävliga, för då vet man fan inte vad man gör... Sen hade jag en väldig dipp efter studenten när jag skulle börja på högskolan. Det blev bara för mycket med allt. Minns ett rätt klart minne under en tenta när jag läste frågorna och bara kände att "det här har jag verkligen aldrig hört talas om". När jag kom hem läste jag mina anteckningar och hade skrivit ner svaren precis, men ändå var det som att det aldrig funnits. Det låter kanske banalt, men för mig vart det så tydligt hur dåligt jag mådde just då. Mitt minne var helt borta. Vad jag nyss sagt eller gjort mindes jag inte alls och jag kunde ibland vara ute och gå och inte hitta hem... Så min värsta dipp är inte nu iaf.