Den nakna sanningen, fast med kläderna på.
Tänkte skriva lite om min ätstörning, då jag fått lite frågor kring det hela. Inlägget kan upplevas som triggande och jag ber om ursäkt i förväg, men sanningen gör ont.
Det är fortfarande svårt att avgöra vad som är jag och vad som är den men i och med att jag börjat benämna det hela som just "ätstörningen" så blir det som att man förstår att det är en sjuk störning i hjärnan och inte JAG och min personlighet.
Ni som känner mig såg kanske att jag typ rasade i vikt i julas/våras och många kommenterade av oro det hela. Jag såg det inte själv, för det gör man ju sällan.. Jag var bara så inne på "lite till". Inte egentligen att jag trodde att jag skulle bli lyckligare om jag vägde mindre, utan mer att det var ett mål jag hade som jag jobbade mot. Jag är en allt eller inget människa som ni kanske förstått och när jag har ett mål så ser jag till att nå dit. Grejen va att jag hela tiden sänkte mitt mål i vikt (siffror), för att jag aldrig upplevde nån slags positiv känsla när jag nått det mål jag satt upp. Jag kände en sjuk eufori när jag hade gått ner, absolut! men den övergick snart i skräcktankar som: "om jag nu ska hålla den här låga vikten så måste jag ju äta mer, och äter jag mer nu så kommer jag gå upp". Jag va så jävla slut, dränerad och säkerligen också hungrig fastän jag kanske inte ville tillåta mig att känna det, så hade jag börjat äta så hade jag kunnat fortsätta utan botten. Det skrämde mig mer än att fortsätta vara sjukligt strikt och gå ner mer. Att tappa kontrollen och bara äta äta äta är det man är mest rädd för...
I alla fall..
Jag hamnade till slut i en fälla kallas "atypisk anorexi". Varför "atypisk" kanske ni undrar? Jo, därför att mitt BMI aldrig hamnade under 18. Bara därför. BMI 18 och under anses som undervikt. Visst är det galet egentligen? Mitt BMI var ca 19 som lägst, men jag hade ALLA andra symtom på anorexia har jag förstått i efterhand. Som sagt, där och då kunde jag inte tänka klart. Men jag frös som en rakad isbjörn på Arktis haha.. Jag hade ingen mens sen flera månader tillbaka. Min puls var nere på 42 på kvällarna, lågt blodtryck, rinnande näsa, lätt för näsblod/sår på läpparna, yrsel, svimningskänsla, iskalla händer och fötter och muskelsvaghet. Men för mig va det aldrig viktigt med någon diagnos, vad den än skulle kallas. Förutom alla dessa fysiska symtom så tillkommer att jag avbokade nästan alla ridlektioner, jag grät mycket, låg och sov under dagen fastän jag sovit 12 timmar på natten, träffade ingen och orkade ingenting.
Den 25 December 2017 gav jag upp. Det blev knut i huvudet och jag orkade inte mer. Dagen efter julafton överdoserade jag för första gången mina mediciner, i suicidsyfte. Jag fick aktivt kol och hamnade på psykiatrin.
Den 24 Januari 2018 hände samma sak. Denna gång ännu värre. Hamnade med ambulans på medicinakuten. Medan jag låg där i sjukhussängen kände jag för första gången en rädsla. Vadfan är det som händer? Vad håller jag på med? "Det här är inget liv" vet jag att jag tänkte. Jag har fått berättat för mig att mitt blodtryck gick ner till 62/27 som lägst. Jag va över till andra sidan och vände ungefär.
När jag vaknat till efter mängder med dropp dagen efter tog jag denna bild. Den gör så ont att se. Livet hade runnit ur mig.
Jag har dokumenterat allt, för min egen del, men också för att ha att kunna titta tillbaka på. Det känns jobbigt att veta att jag inte väger så lite idag som jag gjorde då, och jag kan fortfarande tänka att jag borde börja svälta igen för att komma i de där stl 36 shortsen. Men jag försöker verkligen tänka på allt det positiva som kommit i och med att jag börjat äta mer igen.
Som sagt, "allt eller inget"-människa. Bilden till vänster är 2012 och jag hade ett bmi på 33. Höger 2018 bmi 19...
Så, vad hände då? Ja, under vår sydamerika-resa i april gick jag upp en del i vikt. Skräcken som fanns blev sanning och jag åt utan botten, eftersom kroppen svultit och nu äntligen fick mat. Så det var ju bra, men beteendet i sig är ju inte heller sunt, att äta hela tiden i princip.
Så efter resan började jag på ätstörningsenheten och jobbar för balans. Få kroppen och själen i balans, äta regelbundet och tillräckligt så kroppen får tillräckligt.
Det enda som jag fortfarande vägrar är den stora viktuppgång på 5-10kg de tycker jag fortfarande behöver och även att dricka näringsdrycker. Jag köper dock att jag kanske behöver gå upp nått kilo till, i alla fall tills mensen kommer tillbaka... Men frågan till mig själv är ständigt, "är det JAG eller ätstörningen som vill/inte vill detta?"
Kontrollbehovet är galet stort vid såna här problem och man känner en känsla av kontroll när man "lyckats avstå" eller hur man ska utrycka det. MEN, det som kan göra mig galen är när folk säger, "va duktig du är som inte äter dessert" eller liknande. VADÅ DUKTIG?!?! Jag kan inte tillåta mig det! Det går bara inte! Det är ÄTSTÖRNINGEN som bestämmer! Snälla lyssna på ångestpodden och avsnittet med Johanna Nordström som varit överviktig hela livet. Hon sa en så sjukt bra sak: "man ska inte använda mat som belöning eller att viss mat bara är okej när man presterat! Att man skulle vara duktig som avstår viss mat eller att det skulle vara bra att vara hungrig". Samhället är så sjukt i den här frågan verkligen! Kan bli galen på begreppet "att unna sig", när det kommer till mat. Man kan unna sig en tröja eller liknande, men mat?! Mat är ju basen i livet, precis som luft och vatten! Menar man alltså att det bara är okej att äta en viss mat om man sprungit innan, eller vadå? Samhället och de normer och ideal som finns är ätstörda i sig skulle jag säga...
Tack för att ni orkat läsa haha! Kram ❤
Kommentarer
Postat av: Ida
Jättebra skrivet och massor av respekt till dig som delar med dig av allt detta, wow! :)
Som du skrev, det är inget liv att leva så.
Är glad att du gillar Ångestpodden också :D
Trackback
