Mimmi Landberg

Har inplanerat lite framöver för framtiden. Dels möte på arbetsförmedlingen och lite sånt. Känns lite ljusare nuförtiden iaf. Gjorde en reflektion tillbaka till när jag tog studenten, då liksom "livet börjar". För mig va det helt svart då, och det är först nu, 4,5 år senare som jag börjar kunna längta/ planera framåt vad jag vill göra. Tror det måste få ta sin tid när man hamnar i tex. en depression, eller som i mitt fall när det var emotionell instabilitet också. Det hade aldrig gått att pressa fram något där och då. Visst, jag min idiot pluggade i 3 år utan en enda omtenta trots mitt psykiskt dåliga mående med flertalet självskade och suicidförsök på kuppen, men det är först nu, det här "sabbatsåret" jag haft sen sjuksköterskeexamen, som jag börjat landa i mig själv. Självskadandet är i princip borta även om det bytte form i början av året och blev anorexi. Nu är det "bara" självmordstankar, tvångstankar/handlingar och ätstörningsproblemen kvar... Kämpar på iaf.