Mimmi Landberg

Nästa år är det tio år sedan jag fick diagnosen Borderline personlighetsstörning. Nu har den omprövats och det visar sig att jag inte alls har den. Man kan bli av med diagnosen via behandling men det är också väldigt vanligt att man är fel-diagnostiserad, framför allt som kvinna när man egentligen har autism och ett trauma i bakgrunden. Symtomen är liknande men mycket skiljer dem åt också.

 Borderline används ofta som en slaskdiagnos och många liksom jag tycker att behandlingen DBT har hjälpt i mycket men att man heller inte kan relatera till vissa delar. Jag gick behandlingen i två år och fick absolut verktyg för att hantera mitt självskadande, men vissa delar förstod jag mig inte på överhuvudtaget. Vissa delar som jag idag har lärt mig tillhör autismen fick jag istället höra att jag måste arbeta bort. För mig känns det idag som att man tvingar en förlamad person att börja gå. För mig är det en lättnad att äntligen få upprättelse, men jag kan också känna mig väldigt besviken på vården som ibland är så inriktad på bara en sak, att man missar helheten. Dessutom har jag blivit bemött på helt olika sätt när jag  kommer in till akuten och har självskadat. Säger du att du är har autism så blir du bemött på ett sätt men säger du att du har Borderline så är det helt annorlunda. "Detta kan du styra själv så dethär tänker inte jag sy" fick jag höra en gång. Vilket är helt galet! Oberoende av vilken diagnos man har så har du alltid rätt att få bra hjälp och bemötande. Många kvinnor får inte sin autism diagnos förrän de är vuxna då de ofta missas inom vården eftersom alla diagnos-manualer är utformade efter pojkar och män. Om du dessutom har ett självskade- beteende så är det vanligt att du är stället får just Borderline diagnosen.. Varför jag skriver det här är just för att öka kunskapen och ingen är sin diagnos, man har sin diagnos.