Chockartat
I måndags tog jag en intox på 94 tabletter efter att ha mått dåligt en längre tid, fick besked om avslut hos psykolog förra veckan när jag redan var inlagd på psykiatrisk avdelning och kände en total hopplös tomhet över att ingen verkade vilja hjälpa
mig. Jag fattar att jag inte kan botas, men ingen verkade vilja hjälpa mig lindra. Om inte vården tror på mig och vill satsa resurser på mig, varför skulle då jag göra det. Så jag såg ingen annan utväg. Men jag fattade att de jag sårar mest är mina
föräldrar, och jag var så rädd när tabletterna var svalda. Rädd att det skulle vara försent. Sen vaknar jag upp ett dygn senare på IVA, med intubering, sond i näsan, kateter, 5 pvk infarter och en artär- kateter. Jag mindes ingenting, jag fattade inte
ens hur jag hamnade där. Och jag var så rädd.
Jag blev sen skickad till Mava över natten för observation och fick sen komma till psykiatrin. Jag tror att de förstår nu, men det är så sjukt att det skulle behöva gå så långt innan…
Kommentarer
Postat av: Ida
Det är så sorgligt att läsa </3
Önskar att du ska må bra kompis. Du får skriva om du vill
Trackback
