Onsdag
Möte med kuratorn idag. Så ledsen och stressad efter allt som hänt, men också försäkringskassan som inte verkar ens lägga notis av att jag nyligen försökt ta mitt liv. Jag borde bara prova att utöka arbetstiden.
Jag känner mig inmålad i ett hörn, vet snart inte vart jag ska ta vägen längre. Jag vill inte dö, men jag vet fan inte om jag orkar kämpa längre. Att strida för sina rättigheter när man redan ligger på botten, är omänskligt.
Såg idag en ambulans med blåljus för första gången sen allt hände och bröt ihop direkt. Chocken är kvar i kroppen, jag känner mig oerhört sårbar och labil. Det känns som jag ligger under en stenkross och försöker andas. Allt som är friskfaktorer enligt
sjukvården, stjälper mig i försäkringskassans ögon. Orkar jag träna så kan jag enligt dem jobba mer. Jag behöver få återgå till vardagen och rutiner, inte bli inlagd igen. Jag behöver lugn och ro, inte försäkringskassan som ändå inte förstår
någonting om autism. Är det för mycket begärt?
Kommentarer
Trackback
