Mimmi Landberg

Break för lunch innan vi fortsatte

Så torrt på vissa ställen..

Bjuder på denna ;) 

 

Skav!! 

 Tänkte skriva lite om min ätstörning, då jag fått lite frågor kring det hela. Inlägget kan upplevas som triggande och jag ber om ursäkt i förväg, men sanningen gör ont.

Det är fortfarande svårt att avgöra vad som är jag och vad som är den men i och med att jag börjat benämna det hela som just "ätstörningen" så blir det som att man förstår att det är en sjuk störning i hjärnan och inte JAG och min personlighet.

Ni som känner mig såg kanske att jag typ rasade i vikt i julas/våras och många kommenterade av oro det hela. Jag såg det inte själv, för det gör man ju sällan.. Jag var bara så inne på "lite till". Inte egentligen att jag trodde att jag skulle bli lyckligare om jag vägde mindre, utan mer att det var ett mål jag hade som jag jobbade mot. Jag är en allt eller inget människa som ni kanske förstått och när jag har ett mål så ser jag till att nå dit. Grejen va att jag hela tiden sänkte mitt mål i vikt (siffror), för att jag aldrig upplevde nån slags positiv känsla när jag nått det mål jag satt upp. Jag kände en sjuk eufori när jag hade gått ner, absolut! men den övergick snart i skräcktankar som: "om jag nu ska hålla den här låga vikten så måste jag ju äta mer, och äter jag mer nu så kommer jag gå upp". Jag va så jävla slut, dränerad och säkerligen också hungrig fastän jag kanske inte ville tillåta mig att känna det, så hade jag börjat äta så hade jag kunnat fortsätta utan botten. Det skrämde mig mer än att fortsätta vara sjukligt strikt och gå ner mer. Att tappa kontrollen och bara äta äta äta är det man är mest rädd för... 

I alla fall..

Jag hamnade till slut i en fälla kallas "atypisk anorexi". Varför "atypisk" kanske ni undrar? Jo, därför att mitt BMI aldrig hamnade under 18. Bara därför. BMI 18 och under anses som undervikt. Visst är det galet egentligen? Mitt BMI var ca 19 som lägst, men jag hade ALLA andra symtom på anorexia har jag förstått i efterhand. Som sagt, där och då kunde jag inte tänka klart. Men jag frös som en rakad isbjörn på Arktis haha.. Jag hade ingen mens sen flera månader tillbaka. Min puls var nere på 42 på kvällarna, lågt blodtryck, rinnande näsa, lätt för näsblod/sår på läpparna, yrsel, svimningskänsla, iskalla händer och fötter och muskelsvaghet. Men för mig va det aldrig viktigt med någon diagnos, vad den än skulle kallas. Förutom alla dessa fysiska symtom så tillkommer att jag avbokade nästan alla ridlektioner, jag grät mycket, låg och sov under dagen fastän jag sovit 12 timmar på natten, träffade ingen och orkade ingenting.

Den 25 December 2017 gav jag upp. Det blev knut i huvudet och jag orkade inte mer. Dagen efter julafton överdoserade jag för första gången mina mediciner, i suicidsyfte. Jag fick aktivt kol och hamnade på psykiatrin. 

Den 24 Januari 2018 hände samma sak. Denna gång ännu värre. Hamnade med ambulans på medicinakuten. Medan jag låg där i sjukhussängen kände jag för första gången en rädsla. Vadfan är det som händer? Vad håller jag på med? "Det här är inget liv" vet jag att jag tänkte. Jag har fått berättat för mig att mitt blodtryck gick ner till 62/27 som lägst. Jag va över till andra sidan och vände ungefär. 

När jag vaknat till efter mängder med dropp dagen efter tog jag denna bild. Den gör så ont att se. Livet hade runnit ur mig.